2 Läs mer >>

Kung Loyers "Chile-krydda" har växt till sig. Massor utav blad har kommit och familjen Loyer är rätt nöjda.

Men NÄR ska vi få se en chili? Hur lång tid tar det liksom? Varken jag eller Lilla Seniorita har tålamod. Dock är Lilla Seniorita lite mer kvicktänkt än vad jag är. Så hon kom på eget bevåg, på att vi skulle KÖPA en chili och hänga upp i plantan.

Så himla kul och verklighetstroget. De manliga delarna av familjen Loyer, dvs far och son, köpte allt med hull och hår. De uppskattade kanske inte skämtet lika mycket... En av dom kände sig OTROLIGT lurad och surade ett par timmar. Den andra var inte långt efter....

Alltid spännande att handla med Lilla Seniorita alltså. Hon är som en lill-mamma och slänger ner det hon tycker att vi "behöver". Det blir ju att man ventilerar och även frågat henne vad vi har hemma. Faktiskt. Så när vi imorse handlade frågade jag högt:

"Har vi inte morötter"?

Kom snabbt ett svar tillbaka. I baston!?!

"Jo, vi har hundratals med morötter"

Både jag och Lilla Seniorita blev tysta och stirrade väldigt förvånat bakom oss. Där stod en man, anställd, med morötter upp över öronen. Han packade upp dessa rotfrukter, men verkade i samma stund som orden forsade ur hans mun, förstå vad JAG hade sagt.... Den butiksanställda såg ut som han dog.

Själv var jag SJUKT imponerad över att han kunde veta vad vi har i kylskåpet. DET kallar jag service.

Ta hand om varandra. All kärlek och kramar.

Chili på Chiledagen

1 Läs mer >>

Prins Loyer och Lilla Seniorita har gjort bidrag till "Minimello". En show på Barnkanalen, där de använder hemmagjorda dockor utav toalettrullar som får uppträda med låtar. Precis som på Melodifestivalen. Fyndigt och kul.

VÄLDIGT påfrestande för nerverna dock. Å när vi väl är klara, då kan vi ju SJÄLVKLART inte komma överens vad gruppen ska heta. Det hade ju liksom varit för mycket begärt...

Så hjäääälp! Namnförslag mottages tacksamt.

Ta hand om varandra. (Bygg inga gubbar med andra ord). All kärlek och kramar.

Hjääääälp!

1 Läs mer >>
 Prins Loyer tycker att Pokémon go är så kul. Som alla andra i hans ålder. Verkar dock som om Kung Loyer också är åtta år... Började med citat: Det är en kul grej som jag laddad ner till Prins Loyer så han blir glad. 
 
 Nu, ett par veckor efter starten är det liksom ett annat ljud i skällan. "Vaaaaa! Varför gjorde du sååååå?", "Kan vi gå förbi där borta för jag måste plocka bollar", "Skämtar du med mig, har du SÅLT honom!!!" "Wow, här var ett bra ställe". "Vi måste fightas, FIGHTA, FIGHTAS DÅ, TRYYYCK!" 
 
 För visst är det exakt så som de små liven låter? Och Kung Loyer då.... 
 
 Så jag tog mig en sväng med Prins Loyer härromdagen, så han skulle få spela lite ifred. Tänkte jag. Men uppskattades det? NEEEJ! Tydligen så "förstod jag inte spelet så bra" och "det var synd att inte pappa var med för då kunde han ha hjälpt till lite..." "Men bli inte ledsen mamma. Du är ju bra på annat".
 
 Ledsen? Här trodde jag att jag gjorde Prins Loyer världens tjänst, men ikke! Ledsen? Puff! Jag blev skitsur! Men det är väl bara att inse att det inte är min grej det där. För tekniskt.
 
 Känner mig även som en mormor när jag kommenterar de djur som de fångat in i "det där spelet" och som de lägger upp på Instagram. Dom som är "inne" och med på banan, skriver: Omg (förkortning för oh My god om ni som jag känner att ni behöver slå upp det), bra cp (fråga mig inte vad cp är). Jag skriver: "Sicken söt lite rackare".
 
Sicken söt liten rackare...? Seriöst? Jag bara MÅSTE bara ha en gammal själ asså! Ännu värre är att jag inte vet hur jag ska radera min kommentar heller. Stor risk att jag kommer att bli blockad på Instagram snart om jag fortsätter i den här takten.
 
 Nej, tacka vet jag skolan. De låter barnen RITA sina egna Pokémon. Så bra! Kör på det temat hemma oxå nu. Stenhårt. 
 
 Ta hand om varandra. All kärlek och kramar. 
 
 
 

Pokémon goooo!