Dessa fördomar!

 Jag är full av fördomar. Vill gärna tänka att nej, nej, inga fördomar här inte men det är bara att lägga sig platt och erkänna. Fördomarna kryllar i denna kröpp (kropp på västgöterska). 
 
 För 2 år sedan när jag var ung och bodde i Norge (kan vara aktuellt med en nolla bakom två:an om vi ska vara noga med detaljer), så blev jag lurad. Ni läste rätt. LURAD! Så grundlurad har jag aldrig känt mig varken förr eller senare. Det stod en dam utanför ett köpcentrum och var helt hysterisk. Hon behövde pengar till bussen så hon skulle kunna kommma hem: Snälla människor, snälla hjälp mig med 20kr till bussen lät det. Jag har tappat min plånbok! (Grät gjorde hon säkert oxå). Jag blev förfärad. Stackars tant! Så jag plockade fram en slant, 20kr, och gav damen. Har ofta tänkt på händelsen i efterhand, för när hon väl fick 20kr, så kostade tydligen biljetten 30kr helt plötsligt.... Men, men. Inget jag reflekterade på plats. Fram med en tia till och lyckönskningar om att hon skulle komma sig hem tryggt och fint. (Tror inte ens damen hörde det sista). 
 
 Visst känns det FINT i kroppen när man hjälpt någon? Man känner sig tillfreds och glad för att man kunde hjälpa till. Precis den känslan hade jag under hela min tur i köpcentrumet. Tills jag kom ut igen OCH KÄRRING-JÄVELN stod KVAR och körde SAMMA harang fortfarande! Hon hade inte åkt hem. Hon kom inte ens IHÅG att hon hade fått pengar av mig en halvtimme innan utan försökte IGEN. Så jag fick plocka fram plånboken ytterligare en gång... Nej, skoja bara. Jag blev skitsur! 
 
 Den här händelsen har satt sina spår. Idag kom det nämligen fram ytterligare en tok-tant (mina fördomar). Hon bad om ursäkt för att hon kom fram och förutspådde redan här att jag skulle tycka att hon var lite galen. Det förvånade mig HUR mycket hjärnan hinner tänka på en liten, liten stund! Tankegången gick så här: Hon är inte full, inte otrevlig, luktar inte äckligt, ser inte så stark ut att hon skulle kunna bånka ner mig, Vad vill hon? Hon måste vara med i en sekt och nu vill hon värva mig. Eller? Nej, hon måste var tjuv! Tjuv är hon säkert! Håll hårt i väskan för bövelen! 
 
 Tok-tanten fortsatte: Jag har hittat ett par jätte-fina byxor på rean och jag saknar 10kr för att kunna köpa dom. Har du möjligtvis en tia som jag kan få? 
 
 Mina tankar fortsatte. Som två röster. (Vem är Tok-tant nu egentligen kan man undra...)
 
 Röst 1 inne i huvudet: Hon kanske inte är en tjuv, hon kanske bara väldigt gärna vill passa på att köpa de där byxorna. 
 
 Röst 2, oxå den inne i huvudet: Hon kommer stjäla din plånbok. TA INTE UPP PENGEN! Gör det INTE. Nej sa jag! Säg neeeej. 
 
Röst 3, den som faktiskt hoppar ur munnen: Klart att jag kan hjälpa dig med en tia. (Så himla käck jämt att jag dör!)
 
 Det slutade i alla fall med att jag backar två steg, tar upp plånboken som jag nödhåller, tar skitfort fram 10kr, ner med plånboken, stänger blixtlåset och tar sedan BÅDA händerna om handväska och drar upp väskan i brösthöjd (varför jag nu gjorde det)  medans Tok-tanten kastar sig runt halsen på mig och säger tack. 
 
 Skyndar mig vidare, kollar hundra gånger om plånboken ligger kvar och så att jag inte är förföljd. Med tanke på att plånboken enbart innehöll den 10:an i kontanter, så förstår jag PRECIS varför jag betedde mig helt paranoid. INTE!  
 
 Men känslan av att ha blivit LURAD sitter kvar. Jag VILL tro att Tok-tanten helt enkelt köpte sina byxor, men ändå är ful-tankarna där och gnager och undrar om Tok-tanten hade det som strategi och körde samma story till många andra. Fy för fördomar säger jag bara! 
 
 Ta hand om varandra. All kärlek och kramar. 

 (Två söta tokstollar på Prins Loyers avslutning😀) 
 














 
 
 

Kommentarer:

1 Annelie:

skriven

Haha, men är du en magnet som drar åt sig sånna här konstiga händelser? Fast jag tror att han köpte sina byxor, absolut :)

Svar: Tror jag med! Vill tro det 😀
Mi Loyer

Kommentera här: